Livets vägar äro outgrundliga.

Så satt vi då där...

Jag, k och Hans. Hans och k är mina gamla skolkamrater. k är en av alla Johan vi hade i vår klass; k, E och Ludde. k och Ludde bor ihop. E har det nog inte gått så bra för. Nåväl.

Hans gick i min och k:s parallellklass. Han kom till vår skola på lågstadiet, tror jag. Han var väldigt jobbig, ett riktigt störigt barn som nog inte hade det så lätt alla gånger. Lite som jag. Inte heller så lätt alla gånger. Men vem fan har det? k var en av de killar som alltid var snäll mot oss flickor. Han var lite lost men retades sällan. Retades gjorde dock Hans. Jag påminner nog honom varje gång vi ses. På ett eller annat sätt. Inte för att jag vill men det blir bara så. Jag retades också väldigt mycket, för att visa att jag också kan. Jag hade ju nöjet att få vara med de snygga tjejerna trots att jag inte passade in... Jag tyckte att de som inte passade in behövde få veta det. Dessutom var jag bland skolans längsta med en vikt på 40 kg "NEJ, jag är inte sjuk" "NEJ, jag älskar godis och läsk" " NEJ, jag äter frukost, lunch, middag, kvällsmat" "NEJ, jag kräks inte" "NEJ, jag har inga bröst" "NEJ, jag kan inte äta upp mig" "NEJ, jag spyr inte" "JA, jag vill vara populär" "JA, jag vill hångla" " JA, jag vill få en ros på Alla Hjärtans Dag med RÖTT kort, inte bara gula" "JA, jag vill åka moppe" "JA, JAG VILL JAG VILL JAG VILL JAG VILL"

Barn är ju barn och barn är väldigt elaka. Men barn blir vuxna. Det måste vi komma ihåg.

Hur som helst. Jag, Hans och k. Vi har väl hållit sporadisk kontakt sedan grundskolan men häromdagen styrde vi upp ett möte. Hans har varit ute och rest väldigt länge men vi sa att vi skulle höras sist vi sågs då på juldagen. Jag vet att k bor i Sthlm men glömmer bort det lika fort...

Hans stannade en natt i Sthlm och vi styrde upp ett möte tillsammans med k. Det är så härligt med dem man inte träffat på hundra år men ändå känns som man träffade för någon vecka sedan. Jag vet väldigt lite om dem och de om mig. Jag vet knappt vad de andra sysslar med. Men på något sätt hålls vi samman.

Det diskuterades det gamla minnen och diverse uppdateringar om människor i Kristinehamn och vilka som flyttat och vilka som bor kvar. Vilka som fått barn och vilka som förlovat sig. Vilka som blivit par för att de är de enda som bor kvar och vilka som köpt hus i Björneborg. Vilka som sitter på bänken och vilka som dött.

Vi pratade så om klasserna i skolan och vilka roller vi haft... Vi konstaterade att vi måste gå på återträffen nästa år och i egenskap av kontrollfreak ska jag försöka styra upp någon form av återförfest. Som back in the days när vi hängde vid Strandjouren och åkte moppe. Eller ja. Jag tittade mest på.

Ingen av oss var särskilt populära men ingen var heller särskilt utsatt... Vi pratade om de populära. Vad har hänt med dem?

Ingen av dem har blivit särskilt framgångsrik. Så mycket kan vi säga. Inte sagt att någon av oss tre är särskilt framgångsrik heller. Men. Vi vågade oss påstå kommit en bit på väg. Vi vet vilka vi är. Vi kan ta hand om oss själva. Vi har det ordnat ekonomiskt. Vi vet att vi är värda något.

I alla fall i våra liv.

Vi vill inte ha barn just nu, vi vill inte sitta i en tvåa på Ringvägen i Kristinehamn, vi vill inte ha ett hus i Björneborg, vi vill inte åka bil vart vi än ska, vi vill inte hänga på Biljarden varje helg, vi vill inte jobba på posten, vi vill inte va förlovade, vi vill inte peka på ngn vi aldrig sett förut, vi vill inte åka på charter, vi vill inte åka till Karlstad för att gå på H&M, vi vill inte heja på alla på Systembolaget, vi vill inte åka bil till Picassoskulpturen för att äta mjukglass, vi vill inte vara trångsynta, vi vill inta sitta på bänken, vi vill inte lyxkäka på China Garden, vi vill inte titta på Lundsbergarna- VI VILL INTE. JAG VILL INTE.

Med detta inte sagt att något av ovanstående är fel. Jag avundas dem som vill och kan, men jag vill fan inte.

Jag vill dansa hela nätterna, jag vill bo trångt och dyrt i innerstan, jag vill cykla och åka kommunalt, jag vill gå på Riche, jag vill jobba med HR, jag vill vara tokkär, jag vill hälsa på nya ansikten, jag vill åka på utflykt till Grand Saltsjöbaden, jag vill ha H&M runt hörnet, jag vill kunna välja på tre Systembolag, jag vill dricka öl på Söder, jag vill käka italiensk glass på Nybrokajen, jag vill möta nya saker, jag vill lyxkäka på Lux, jag vill titta på Kungafamiljen - JAG VILL.

Vi vill helt enkelt inte bo i Kristinehamn.
Men.
Som sagt.
Vi kan ändå avundas de som vill. Och vi är ändå glada att vi växt upp i en småstad i underbara Värmland.
Vi älskar många som bor där.
Men.
Faktum kvarstår.

Inte trodde vi att vi skulle göra det vi gör idag när vi satt i den där sunkiga soffan på Bygget för hundra år sen. O visst. Vi har alla en lång väg att åka men resan ska bli mig ett sant nöje.

Jag log hela cykelvägen hem till min dyra trånga lägenhet.
Men.
Jag kommer skratta nästa gång jag betalar ockerhyran.

Fölä ä fan värte!

O funderar ni på att lämna småstan kan jag bara säga;
Gört dä ä värte!

Men kom ihåg;
Hon kan va jävligt karg och hård.
Så vass och falsk.
Så elak och stormig.
Så liten och dekadent.
Så irriterande och arg.
Så frustrerande och förbannad.
Så störande och lidande.
Så hysterisk och manipulativ.
Så bråkig och fördömande.

O visst fan gör det ont.

Men allt som oftast är hon underbar.

Stockholm åh mitt Stockholm.