Jag har varit i alla städer.

Kolla på det här. Allt är värt att se men spola fram till 14.47 och vrid upp volymen. Det kan vara det vackraste som någonsit skett i Göteborgs Konserthus.

Jobb.

Så stod jag då där. I vägskälet.

Lite plugg kvar men inga problem att få jobb utan att ha gjort de resterande poängen. Uppsatsen behöver bli klar någon gång under våren. Ju tidigare desto bättre men ändå, ingen panik.


Jag vill ju arbeta med "något viktigt". De jag skriver uppsats för har uttryckt ett intresse om att anställa mig. Mitt extrajobb har också uttryckt intresse. Jag drog ut på det hela genom att inte säga bu eller bä till mitt extrajobb men det är meriterande och rätt bra lön. Så när chefen då tagit ett snack och uttryckt sin önskan om att ha mig kvar på heltid ringde jag det andra företaget och sa att jag behöver ett motbud för att kunna ta ställning.

"De andra" vet hur gärna jag vill arbeta med deras frågor och "det viktiga" de håller på med. Så löneanspråk. Som nyexad personalvetare bör man ha runt 24 000 eller mer men det är inte alltid så att det blir så. Jag la mitt anspråk på 24+4 och de erbjuder 20. Va? Jag kan inte jobba för 20? Eller kan jag det? Efter massa högskolepoäng och den eviga tanken på att pengarna måste räcka. När jag jobbar vill jag ju kunna "leva", hälsa på alla de vänner jag har världen över. Men. Det är ju ett "viktigt" jobb. Näe. Jag kan inte jobba för 2000 mer i månaden än jag hade innan jag började plugga. O då jobbade jag på hotell som ju har extremt låga löner. O dessutom var jag 22 då. Argumentet var att de är ett relativt nystartat företag och de som nyss börjat är i 40-årsåldern med en lön på ca 23. VA? Sen kommer jag på att alla som jobbar där har ju knarkat eller supit bort större delen av sina liv och nu blivit rena för att arbeta med de frågorna.
Jag hade sån ångest och jag vill verkligen jobba där men någon måtta får det faktiskt vara. Jag är värd minst 24 och det sa jag. Jag accepterar inget under 24. Men. Då blev det som det blev. Jag la alla korten på bordet och sa vad de andra erbjudit mig och då rådde han mig faktiskt att ta det andra "oviktiga" jobbet för att få den erfarenheten och meriten men att vi ska fortsätta att hålla kontakten (vilket vi måste eftersom jag skriver en uppsats för dem). Förhoppningsvis kan jag visa vad jag går för med uppsatsen och dessutom är det legitimt att ge mig en högre lön när jag har ett tyngre CV.


Har varit rätt kaxig "-det är ju högkonjunktur, HR är ngt man satsat på nu, jag får jobb, lätt som en plätt" men har inte riktigt lagt manken till för att söka jobb... Sen märkte jag att mina kursare inte alls hade det så lätt att få jobb....

Så för en vecka sedan skrev jag på pappren. 50% i januari 100% from februari. Bra lön från början. Löneförhandling i mars för att höja lönen. Lite ångest för att jag är pengagalen MEN fan va kul det ska bli att åka och hälsa på vännerna världen över! Dessutom står det chef på mina visitkort. Haha!

Tids nog ska jag också göra något viktigt.

Var är vi på väg?

Jag är ju en hemsk moralpredikant när det gäller knark. I alla dess former. Nästan så att jag börjar tvivla på mig själv ibland. O jag försöker göra något åt den sjuka synen bekanta har på "lite kokain". Sen får jag höra om en kompis kille. På riktigt, en kompis kille. Han hade varit vinterkräksjuk och det var dags för julfest. Han träffade sina arbetskamrater och chef dagen innan julfesten.

Kollegorna; "-Fan imorrn blire fest utan dess like"
Kompis kille; "-Näe, alltså, jag orkar inte. Jag har inte fått behålla någonting på en vecka, jag är helt matt"

Kollegorna; "-Ahmen, va fan, kom igen nu. Det är bra för magen"

Kompis kille; "-Ja alltså, festa ni men jag pallar inte"

Chefen lutar sig fram och säger "-Ehm, ja kanske inte har sagt det till Dig men jag har fixat ett gram kola till alla"

Behöver jag säga något mer?