Jag har varit i alla städer.

Kolla på det här. Allt är värt att se men spola fram till 14.47 och vrid upp volymen. Det kan vara det vackraste som någonsit skett i Göteborgs Konserthus.

Jobb.

Så stod jag då där. I vägskälet.

Lite plugg kvar men inga problem att få jobb utan att ha gjort de resterande poängen. Uppsatsen behöver bli klar någon gång under våren. Ju tidigare desto bättre men ändå, ingen panik.


Jag vill ju arbeta med "något viktigt". De jag skriver uppsats för har uttryckt ett intresse om att anställa mig. Mitt extrajobb har också uttryckt intresse. Jag drog ut på det hela genom att inte säga bu eller bä till mitt extrajobb men det är meriterande och rätt bra lön. Så när chefen då tagit ett snack och uttryckt sin önskan om att ha mig kvar på heltid ringde jag det andra företaget och sa att jag behöver ett motbud för att kunna ta ställning.

"De andra" vet hur gärna jag vill arbeta med deras frågor och "det viktiga" de håller på med. Så löneanspråk. Som nyexad personalvetare bör man ha runt 24 000 eller mer men det är inte alltid så att det blir så. Jag la mitt anspråk på 24+4 och de erbjuder 20. Va? Jag kan inte jobba för 20? Eller kan jag det? Efter massa högskolepoäng och den eviga tanken på att pengarna måste räcka. När jag jobbar vill jag ju kunna "leva", hälsa på alla de vänner jag har världen över. Men. Det är ju ett "viktigt" jobb. Näe. Jag kan inte jobba för 2000 mer i månaden än jag hade innan jag började plugga. O då jobbade jag på hotell som ju har extremt låga löner. O dessutom var jag 22 då. Argumentet var att de är ett relativt nystartat företag och de som nyss börjat är i 40-årsåldern med en lön på ca 23. VA? Sen kommer jag på att alla som jobbar där har ju knarkat eller supit bort större delen av sina liv och nu blivit rena för att arbeta med de frågorna.
Jag hade sån ångest och jag vill verkligen jobba där men någon måtta får det faktiskt vara. Jag är värd minst 24 och det sa jag. Jag accepterar inget under 24. Men. Då blev det som det blev. Jag la alla korten på bordet och sa vad de andra erbjudit mig och då rådde han mig faktiskt att ta det andra "oviktiga" jobbet för att få den erfarenheten och meriten men att vi ska fortsätta att hålla kontakten (vilket vi måste eftersom jag skriver en uppsats för dem). Förhoppningsvis kan jag visa vad jag går för med uppsatsen och dessutom är det legitimt att ge mig en högre lön när jag har ett tyngre CV.


Har varit rätt kaxig "-det är ju högkonjunktur, HR är ngt man satsat på nu, jag får jobb, lätt som en plätt" men har inte riktigt lagt manken till för att söka jobb... Sen märkte jag att mina kursare inte alls hade det så lätt att få jobb....

Så för en vecka sedan skrev jag på pappren. 50% i januari 100% from februari. Bra lön från början. Löneförhandling i mars för att höja lönen. Lite ångest för att jag är pengagalen MEN fan va kul det ska bli att åka och hälsa på vännerna världen över! Dessutom står det chef på mina visitkort. Haha!

Tids nog ska jag också göra något viktigt.

Var är vi på väg?

Jag är ju en hemsk moralpredikant när det gäller knark. I alla dess former. Nästan så att jag börjar tvivla på mig själv ibland. O jag försöker göra något åt den sjuka synen bekanta har på "lite kokain". Sen får jag höra om en kompis kille. På riktigt, en kompis kille. Han hade varit vinterkräksjuk och det var dags för julfest. Han träffade sina arbetskamrater och chef dagen innan julfesten.

Kollegorna; "-Fan imorrn blire fest utan dess like"
Kompis kille; "-Näe, alltså, jag orkar inte. Jag har inte fått behålla någonting på en vecka, jag är helt matt"

Kollegorna; "-Ahmen, va fan, kom igen nu. Det är bra för magen"

Kompis kille; "-Ja alltså, festa ni men jag pallar inte"

Chefen lutar sig fram och säger "-Ehm, ja kanske inte har sagt det till Dig men jag har fixat ett gram kola till alla"

Behöver jag säga något mer?

Vänner.

Det är svårt det där. Jag har ju haft mina barndomsvänner sen... ja, barndomen. När jag lämnade småstan så höll jag fast i dem hårt HÅRT. Jag åkte"hem" ofta. Väldigt ofta. I storstan hade jag mer eller mindre bara min pojkvän och hans familj. Några arbetskamrater som jag hängde med lite då och då och ibland träffade jag pappa. Mina vänner där hemifrån kom däremot väldigt sällan och hälsade på mig... Jag märkte hur vi gled ifrån varandra och det gnagade i mig vareviga natt.

Pojkvännen och jobbet byttes ut. Jag fick nya och bättre vänner (läs: arbetskamrater), men inte så många. Pojkvännen var ett klubbkid så vi var ute en hel del. Han visade mig bl.a. LE och smaken för utelivet tog form... Nåväl. En kväll ringde jag så till min "bästa" barndomskompis och grät och förklarade hur jag kände... Det skulle bli bättring. Det lovade vi båda. Det blev ingen bättring.

Tvärtom.

Det tog några månader till, jag började plugga och träffade där riktiga vänner. Sådana man lär känna för att de har någorlunda samma värderingar, lika syn på livet och gemensamma intressen. Inspirationskällor.

Sakta men säkert började jag acceptera. Det är dags att släppa. Gå vidare. Det känns som jag har släppt allt där hemma. Förr om åren älskade jag att komma hem; nyfärgat hår, trendiga kläder, nygjorda naglar och revanschlysten - alla jävla loosers skulle få se att jag blivit något. "Försök stöta på mig Du men Du vet... Dög det inte för fem år sedan så borde det väl inte göra det nu heller....?" Lite bittert men sant. Jag gillade att folk frågade var jag varit, vad jag gjorde. Vissa frågade inget. Inte ens mina "vänner". De lever ett annat liv.

Idag orkar jag inte träffa någon när jag kommer "hem". Jag vill bara tillbaka till storstan och slippa undan trångsyntheten och jantelagsfasoner. Idag skiter jag i hur jag ser ut när jag kommer hem. Jag vet att jag är bra och jag vet att det inte betyder något vad "de" tycker. Jag vet vad som betyder något. Jag träffar min syster och familj. Ibland några barndomskamrater men då blir det väldigt kort. Vi har liksom inget att säga till varandra. Det finns andra barndomsvänner som inte hör till "gänget" som fortfarande är guld värda men....

Idag har jag vänner, riktiga vänner, omkring mig. Det är inte jättemånga men de är riktiga och de bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem. Jag älskar dem och de mig.

I somras fyllde jag 25 och hade inga större planer. Det hade mina vänner. Jag fick en fantastisk överraskningsfest med allt man kan önska sig; mat, vin, presenter, ballonger, tårta - ALLT!

Jag var så himla glad och tacksam, alla hade upplåtit sin kväll för att fira mig. Jag var så varm inombords. När jag satt och tittade ut över mina vänner som gett mig den bästa dagen i hela mitt liv kändes det väldigt konstigt... Ingen av de som var där hade jag känt i mer än 2,5 år. Det var vackert. O det ger perspektiv på vad vänner är. Djupa relationer behöver inte bygga på dagisvänskap.

Jag är så tacksam.

Vännen.

Jag får gåshud när folk kallar mig vännen. På ett bra sätt.

Vännen.

Vän i bestämd form singular. Jag använder det sällan men det händer att någon kallar mig det.

Jag vet inte varför det är så starkt. Tröstande på ett bra sätt. Inte "pluttegull-det-är-så-synd-om-Dig" utan bara "vännen". Förstående och tröstande.

Jag tror mamma brukade säga det när jag var liten.

Vännen.

The game?

Jag fick äran att ta hand om denna bok för att frakta den vidare till min väns f.d. liggs hemstad...

Har således haft boken i hyllan i några veckor för att jag glömde att ta med den... Mången män har förvånats över bokens åtråvärda plats i min hylla. Vad är det som är så speciellt? Jag har inte läst den men mer eller mindre förstått vad den handlar om. Jag tycker den låter ganska kul och underhållande...? Skulle en tjej inte få läsa den utan att det anses uppseendeväckande?

Men allvarligt talat? Lever människor efter "spelet"? När jag tänker efter kanske jag skulle bli klokare OM jag läste den, om det är nu är så att folk (läs: vissa killar) har den i bakhuvudet och tänker så?

Jag tror inte att Neil Strauss har uppfunnit några banbrytande tekniker utan mer stauterat vad som försigår. Hm. Säger jag emot mig själv nu? Finns det ett spel? Är det ett spel?
Jag blir inte klok. Åh nej. Jag hoppas förresten att han hittat på allt. Men varför? Då har han ju tillverkat något vi kunde klarat oss utan...?

Jag vet iaf att jag inte orkar va en spelpjäs och inte heller styra någon spelplan. Säg vad Du vill. Take it or leave it försöker jag göra till min strategi. Men gärna någon liten spänning. Men ärlig det är bra. Inser dock att det inte är helt lätt att dansa sin egen bugg. Försöka duger. Tänk på det.

Roberto Cavalli

På tv:n rullar nyheterna....

Ena sekunderna handlar det om dödsskjutning i Finland nästa millisekund om ihjälkörning på Stureplan i nästa minut om köerna utanför H&M-butikerna....

Har inte folk bättre saker att göra än att köpa en jävla paljettklänning?

På tal om viktigt...

Det är fruktansvärt allt detta "gatuvåld" och än en gång har någon bekants bekant fallit offer.

Usch.

När jag ser det här blir jag fan förbannad. Svordomar och DAGENS OUTFIT.

Hur i helvete orkar de?

Vad ska Du när Du blir stor?

Det är väl helt "normalt" att man (jag) börjar ställa sig lite frågor nu när sista terminen lider mot sitt slut...

Jag har ju jobbat på hotell i flera år och det var/är mitt första riktiga jobb. Men. Om hotellet brinner upp imorgon. Vad händer då? Ingen skulle bry sig, förutsatt att inga människor kom till skada. Jag vill arbeta för/med något som betyder något...

Har pluggat i tre år... Till personalvetare. Varför? Hm. Jag tror mig kunna göra HR-arbetet bättre än de människor jag arbetat med. Bra anledning? Näe, kanske inte.

Jag sökte till socionomlinjen för att jag "tycker om" alkohol- och narkotikafrågor. Jag kom inte in efter flera försök och min ambition är att kunna arbeta med dessa frågor från ett arbetslivsperspektiv. Min uppsats är tänkt att handla om just dessa frågor. Jag skriver för ett företag som även hintat om att det eventuellt finns en plats för mig sen när jag är klar...! Om jag skulle få arbeta för dem tror jag att jag skulle känna att jag gjorde något. Det är vidrigt med narkotika och det är skrämmande att se hur människor i min närhet antar en mer positiv syn på olika droger. Kan inte folk bara sluta?

Frågan är om det är för mig själv eller för någon annan?

Min tankegång har tidigare varit att jag vill göra något "flashigt" och då snackar vi inte IT-skills utan något glassigt jobb i en ung organisation...

Min älskade lilla lillasyster gör "något viktigt". Hon arbetar som fritidsledare och försöker guida och stötta vilsna tonåringar. Jag hade behövt någon som hon när jag hängde på går'n. Det passar henne. Men jag då? Flashigt vs. betydelse?

Det borde vara ett enkelt svar. Är det det?

Någon sa att alla jobb betyder något, mer eller mindre. Utan flashiga jobb skulle inte samhället fungera. Vilka skulle åka på incentiveresor? Vilka skulle anlita eventbyråer? Hotell? osv....

Kul. Det är väl det viktigaste. Men. Jag vill göra något VIKTIGT!

Är det livet som spelar mig ett spratt?

Det har varit en omtumlande, härlig och underbar sommar.

Något som börjar oroa mig är att det känns som om tiden börjar räknas ner...

Hur länge ska det få vara såhär? Hur länge till kan vi hålla på? Kommer allt bli annorlunda när "alla" har jobb? Vi börjar hamna där... Fler och fler arbetar 8-17... Jag orkar inte riktigt hänga ute fyra dagar i veckan (bra, tror jag...) och jag känner mig lite för bekväm. Har fyllt 25.

Har en termin kvar på uni (o nej... ja tänker inte ta en poäng mer än vad jag behöver...). Livet börjar ta form för fler och fler... Många barn har klämts fram, bröllopsklockorna klämtar på behörigt avstånd för många i min omgivning... När mamma var 25 hade hon liksom två barn på armen. Rent åldersmässigt vill jag med ha två barn på armen men psykiskt-NEJ. Får panikångest.

Hm. Jo, tiden räknas ner... Positivt? Jo, för det mesta. Men skrämmande samtidigt.

Flera vänner har/ska åka utomlands o va borta för länge. Jag måste hälsa på. Ja MÅSTE. Olika delar av världen. Sydney vs. San Diego. Det kan bara bli en resa.

Jag har aldrig haft ett behov av att göra "resan" den där back-pack-prylen har aldrig attraherat mig... Men... Har jag missat något? Borde den göras? Orkar liksom inte. O de pengarna som behövs...? Näe. Ja tror fortfarande inte att jag vill... Jag är för bekväm. Tråkig? Men jag tror San Diego ska få njuta av mitt besök. Dessutom ska jag o A bli upptäckta. Hon ska lära mig sina nyförvärvade kunskaper från hennes acting class... Det kan ju bara inte gå fel...!
Åh. Konstigt hur någon såpass ny vän kan saknas så det gör ont.

Jag borde åka innan det blir fast anställning. Åh. Jag tror att jag kommer få jobb så jävla lätt. Haha. När jag tittar på tidigare erfarenheter så..... Jo.... Visst har jag pysslat med en del o visst har jag fantastiska referenser... Men... Vad vill ja göra då??? Oj. Det är mkt ångest och rädsla som händer i värmländskans huvud.

Det kanske har hänt lite för mkt överhuvudtaget nu. Jag är dessutom, som vanligt, förbannat slö. Jag pluggar lite men disciplinen är inte den bästa...

Fast just idag känns livet lite lättare och bra än vad det gjort på några veckor.

Osammanhängande och strukturerat. Jag i ett nötskal.