Egna beslut.

Läste ett inlägg hos Andreas idag... O började tänka. "- Wow tänker Du?". Nåväl. Ja kannet. Om ja villet.

Hur som helst.

Jag tycker om att vara "vuxen" att ta egna beslut. Tycka vad jag vill. Ta reda på vad jag vill. Känna som jag vill. Hata mig själv. Älska mig själv. Ta på mig själv. Leva livet som jag vill.

Ibland behöver jag dock lite guidning. O då vet mamma bäst. Mamma vet allt.
Vilka skor. Vilket tvättmedel. Vilken hårfärg. Vilken middag. Vilken kille. Vilken fest. Vilken kompis. Hon svarar alltid rätt. Hon svarar; "Sandra, vad tycker Du?" O då vet hon. Jag vet. Jag vet bäst. I mitt liv. Så har det alltid varit. Vilken tid. Vilken cykel. Vilken mat. Vilken fritidsgård. Vilken tröja. Vilka skor. Vilken kille. Vilken kompis. Jag har fått rullt förtroende från barnsben.

På gott och ont.

Jag och mamma och syster har varit ett järngäng. Vi har klarat allt. Vi har inte haft det särskilt jobbigt och hemskt. Bara tufft. Tufft att få det att gå ihop. Jag o syster har lärt oss att aldrig fråga efter något. Att aldrig kräva något. Vi har lärt oss själva. Jag har lärt mig. Jag har lärt syster. Syster har lärt mig. O vi kan. Vi kan och vi vill. Vi.

Mamma har alltid sagt; "Jag vill ge mina barn allt det jag inte fick när jag var liten". O det har hon nog. Vi fick så mycket kärlek. Fantastiskt mycket. Trots att jag kokade korv o makaroner för tredje dagen i rad till mig och syster. Trots att jag sov hemma själv om nätterna när jag var tio. Trots att mina vänners föräldrar tyckte jag var konstig. Trots att min mamma svor otroligt mycket. Trots att vi hade ful bil. Trots att vi inte fick duscha så länge vi ville. Trots att jag blev arg för att jag fick en svart stereo vid sex års ålder, jag ville ha en vit. Trots att jag fick coca cola i nappflaska. Så mycket kärlek och allt det materiella plånboken tillät. Allt mamma inte fick när hon var liten.

Jag var ju stor som liten. Jag kunde också. Jag tog ansvar. Jag fixade själv. Det är väl inte för inte fröknarna i lekis undrade hur de skulle klara sig utan deras hjälpreda när min klass gick ut. Det är inte för inte jag aldrig tar sista kakan i paketet när jag vet att någon annan kanske vill ha. Det är inte för inte jag skickar julkort. Det är inte för inte jag inte vill flytta utomlands. Det är inte för inte jag skickar namnsdagskort. Det är inte för inte jag fortfarande vill ha banantårta fast jag fyller år i jordgubbstider. Det är inte för inte jag pluggar på universitetet. Det är inte för inte jag alltid påtalas som "rationell". Inget är för inte.

Jag ville alltid vara bäst. Jag vägrade hjälpa syster med läxan för att jag ville vara bäst. Det är inte för inte syster bor i småstaden och trivs med det. Det är inte för inte hon är mer vresig och rättar sig efter andra. Tänker för lite på sig själv. Det är inte för inte jag fick panik när syster ringde och sa att hon skulle plugga på folkhögskola. Det låg en ansökan till Stockholms Universitet innan vi lagt på luren. Plugga har ju varit min grej. Ingen mönsterelev men bättre än syster. Det är sjukt. Men jag är tacksam för att jag insett att jag var dum och att syster är så jävla mycket bätte än mig. O jag låter henne vara det. För det är det hon är. Så jävla bra. Min alldeles egna syster. Bara min. Världens bästa lilla lillasyster. Hon kan bli så förbannat jävla asgrinig. Usch va jag hatart. Men. Hon är ju syster. O jag o syster kommer alltid att vara vi. Det var vi. Det är vi. Kommer alltid vara vi. Vi.

O jag har aldrig förut sett någon gråta så hysteriskt av lycka. Lyckan som sköljde över henne den där 20-årsdagen hon hade för drygt ett år sedan. Då jag med världens minsta ansträngning köpte oss två biljetter till en konsert. Tror aldrig jag kommer att se någon så glad igen. Det var underbart. Se där. Då fick jag va bäst igen. Näe. Det är inte så längre. Jag hoppas inte det. Jag har svårt att visa tacksamhet. Är tacksamhet ett tecken på svaghet? Jag kan minsann själv. Ingen välgörenhet här, tack. Låter inte så smart.

På senare år har jag ju insett att vi faktiskt var en tattarfamilj. En sån familj som jag såg ner på. Men vi var inte sämre vi. Jag trodde vi hade en "fin" familj och låtsades att vi hade det. Vi bodde ju i radhus, fick leka inomhus och hade bil. Minst lika fin som mina kompisars familjer. De med perfekt fasad. Jag var iofs hemskt avundsjuk på speciellt en familj. Det sades att de tre syskonen aldrig bråkade. Att föräldrarna aldrig behövde tjata på sina ungar. Nu vet jag bättre. Det var en fin fasad. En fasad som rasade. Så kan det gå.

Det blev spretigt. Men. Så är det. Jag låtert va. Jag behöver inte va bäst.