Vänner.

Det är svårt det där. Jag har ju haft mina barndomsvänner sen... ja, barndomen. När jag lämnade småstan så höll jag fast i dem hårt HÅRT. Jag åkte"hem" ofta. Väldigt ofta. I storstan hade jag mer eller mindre bara min pojkvän och hans familj. Några arbetskamrater som jag hängde med lite då och då och ibland träffade jag pappa. Mina vänner där hemifrån kom däremot väldigt sällan och hälsade på mig... Jag märkte hur vi gled ifrån varandra och det gnagade i mig vareviga natt.

Pojkvännen och jobbet byttes ut. Jag fick nya och bättre vänner (läs: arbetskamrater), men inte så många. Pojkvännen var ett klubbkid så vi var ute en hel del. Han visade mig bl.a. LE och smaken för utelivet tog form... Nåväl. En kväll ringde jag så till min "bästa" barndomskompis och grät och förklarade hur jag kände... Det skulle bli bättring. Det lovade vi båda. Det blev ingen bättring.

Tvärtom.

Det tog några månader till, jag började plugga och träffade där riktiga vänner. Sådana man lär känna för att de har någorlunda samma värderingar, lika syn på livet och gemensamma intressen. Inspirationskällor.

Sakta men säkert började jag acceptera. Det är dags att släppa. Gå vidare. Det känns som jag har släppt allt där hemma. Förr om åren älskade jag att komma hem; nyfärgat hår, trendiga kläder, nygjorda naglar och revanschlysten - alla jävla loosers skulle få se att jag blivit något. "Försök stöta på mig Du men Du vet... Dög det inte för fem år sedan så borde det väl inte göra det nu heller....?" Lite bittert men sant. Jag gillade att folk frågade var jag varit, vad jag gjorde. Vissa frågade inget. Inte ens mina "vänner". De lever ett annat liv.

Idag orkar jag inte träffa någon när jag kommer "hem". Jag vill bara tillbaka till storstan och slippa undan trångsyntheten och jantelagsfasoner. Idag skiter jag i hur jag ser ut när jag kommer hem. Jag vet att jag är bra och jag vet att det inte betyder något vad "de" tycker. Jag vet vad som betyder något. Jag träffar min syster och familj. Ibland några barndomskamrater men då blir det väldigt kort. Vi har liksom inget att säga till varandra. Det finns andra barndomsvänner som inte hör till "gänget" som fortfarande är guld värda men....

Idag har jag vänner, riktiga vänner, omkring mig. Det är inte jättemånga men de är riktiga och de bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem. Jag älskar dem och de mig.

I somras fyllde jag 25 och hade inga större planer. Det hade mina vänner. Jag fick en fantastisk överraskningsfest med allt man kan önska sig; mat, vin, presenter, ballonger, tårta - ALLT!

Jag var så himla glad och tacksam, alla hade upplåtit sin kväll för att fira mig. Jag var så varm inombords. När jag satt och tittade ut över mina vänner som gett mig den bästa dagen i hela mitt liv kändes det väldigt konstigt... Ingen av de som var där hade jag känt i mer än 2,5 år. Det var vackert. O det ger perspektiv på vad vänner är. Djupa relationer behöver inte bygga på dagisvänskap.

Jag är så tacksam.