Visar inlägg med etikett la vie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett la vie. Visa alla inlägg

fredag 4 januari 2008

Jobb.

Så stod jag då där. I vägskälet.

Lite plugg kvar men inga problem att få jobb utan att ha gjort de resterande poängen. Uppsatsen behöver bli klar någon gång under våren. Ju tidigare desto bättre men ändå, ingen panik.


Jag vill ju arbeta med "något viktigt". De jag skriver uppsats för har uttryckt ett intresse om att anställa mig. Mitt extrajobb har också uttryckt intresse. Jag drog ut på det hela genom att inte säga bu eller bä till mitt extrajobb men det är meriterande och rätt bra lön. Så när chefen då tagit ett snack och uttryckt sin önskan om att ha mig kvar på heltid ringde jag det andra företaget och sa att jag behöver ett motbud för att kunna ta ställning.

"De andra" vet hur gärna jag vill arbeta med deras frågor och "det viktiga" de håller på med. Så löneanspråk. Som nyexad personalvetare bör man ha runt 24 000 eller mer men det är inte alltid så att det blir så. Jag la mitt anspråk på 24+4 och de erbjuder 20. Va? Jag kan inte jobba för 20? Eller kan jag det? Efter massa högskolepoäng och den eviga tanken på att pengarna måste räcka. När jag jobbar vill jag ju kunna "leva", hälsa på alla de vänner jag har världen över. Men. Det är ju ett "viktigt" jobb. Näe. Jag kan inte jobba för 2000 mer i månaden än jag hade innan jag började plugga. O då jobbade jag på hotell som ju har extremt låga löner. O dessutom var jag 22 då. Argumentet var att de är ett relativt nystartat företag och de som nyss börjat är i 40-årsåldern med en lön på ca 23. VA? Sen kommer jag på att alla som jobbar där har ju knarkat eller supit bort större delen av sina liv och nu blivit rena för att arbeta med de frågorna.
Jag hade sån ångest och jag vill verkligen jobba där men någon måtta får det faktiskt vara. Jag är värd minst 24 och det sa jag. Jag accepterar inget under 24. Men. Då blev det som det blev. Jag la alla korten på bordet och sa vad de andra erbjudit mig och då rådde han mig faktiskt att ta det andra "oviktiga" jobbet för att få den erfarenheten och meriten men att vi ska fortsätta att hålla kontakten (vilket vi måste eftersom jag skriver en uppsats för dem). Förhoppningsvis kan jag visa vad jag går för med uppsatsen och dessutom är det legitimt att ge mig en högre lön när jag har ett tyngre CV.


Har varit rätt kaxig "-det är ju högkonjunktur, HR är ngt man satsat på nu, jag får jobb, lätt som en plätt" men har inte riktigt lagt manken till för att söka jobb... Sen märkte jag att mina kursare inte alls hade det så lätt att få jobb....

Så för en vecka sedan skrev jag på pappren. 50% i januari 100% from februari. Bra lön från början. Löneförhandling i mars för att höja lönen. Lite ångest för att jag är pengagalen MEN fan va kul det ska bli att åka och hälsa på vännerna världen över! Dessutom står det chef på mina visitkort. Haha!

Tids nog ska jag också göra något viktigt.

lördag 24 november 2007

Vänner.

Det är svårt det där. Jag har ju haft mina barndomsvänner sen... ja, barndomen. När jag lämnade småstan så höll jag fast i dem hårt HÅRT. Jag åkte"hem" ofta. Väldigt ofta. I storstan hade jag mer eller mindre bara min pojkvän och hans familj. Några arbetskamrater som jag hängde med lite då och då och ibland träffade jag pappa. Mina vänner där hemifrån kom däremot väldigt sällan och hälsade på mig... Jag märkte hur vi gled ifrån varandra och det gnagade i mig vareviga natt.

Pojkvännen och jobbet byttes ut. Jag fick nya och bättre vänner (läs: arbetskamrater), men inte så många. Pojkvännen var ett klubbkid så vi var ute en hel del. Han visade mig bl.a. LE och smaken för utelivet tog form... Nåväl. En kväll ringde jag så till min "bästa" barndomskompis och grät och förklarade hur jag kände... Det skulle bli bättring. Det lovade vi båda. Det blev ingen bättring.

Tvärtom.

Det tog några månader till, jag började plugga och träffade där riktiga vänner. Sådana man lär känna för att de har någorlunda samma värderingar, lika syn på livet och gemensamma intressen. Inspirationskällor.

Sakta men säkert började jag acceptera. Det är dags att släppa. Gå vidare. Det känns som jag har släppt allt där hemma. Förr om åren älskade jag att komma hem; nyfärgat hår, trendiga kläder, nygjorda naglar och revanschlysten - alla jävla loosers skulle få se att jag blivit något. "Försök stöta på mig Du men Du vet... Dög det inte för fem år sedan så borde det väl inte göra det nu heller....?" Lite bittert men sant. Jag gillade att folk frågade var jag varit, vad jag gjorde. Vissa frågade inget. Inte ens mina "vänner". De lever ett annat liv.

Idag orkar jag inte träffa någon när jag kommer "hem". Jag vill bara tillbaka till storstan och slippa undan trångsyntheten och jantelagsfasoner. Idag skiter jag i hur jag ser ut när jag kommer hem. Jag vet att jag är bra och jag vet att det inte betyder något vad "de" tycker. Jag vet vad som betyder något. Jag träffar min syster och familj. Ibland några barndomskamrater men då blir det väldigt kort. Vi har liksom inget att säga till varandra. Det finns andra barndomsvänner som inte hör till "gänget" som fortfarande är guld värda men....

Idag har jag vänner, riktiga vänner, omkring mig. Det är inte jättemånga men de är riktiga och de bryr sig om mig. Jag bryr mig om dem. Jag älskar dem och de mig.

I somras fyllde jag 25 och hade inga större planer. Det hade mina vänner. Jag fick en fantastisk överraskningsfest med allt man kan önska sig; mat, vin, presenter, ballonger, tårta - ALLT!

Jag var så himla glad och tacksam, alla hade upplåtit sin kväll för att fira mig. Jag var så varm inombords. När jag satt och tittade ut över mina vänner som gett mig den bästa dagen i hela mitt liv kändes det väldigt konstigt... Ingen av de som var där hade jag känt i mer än 2,5 år. Det var vackert. O det ger perspektiv på vad vänner är. Djupa relationer behöver inte bygga på dagisvänskap.

Jag är så tacksam.

torsdag 8 november 2007

Roberto Cavalli

På tv:n rullar nyheterna....

Ena sekunderna handlar det om dödsskjutning i Finland nästa millisekund om ihjälkörning på Stureplan i nästa minut om köerna utanför H&M-butikerna....

Har inte folk bättre saker att göra än att köpa en jävla paljettklänning?

onsdag 7 november 2007

På tal om viktigt...

Det är fruktansvärt allt detta "gatuvåld" och än en gång har någon bekants bekant fallit offer.

Usch.

När jag ser det här blir jag fan förbannad. Svordomar och DAGENS OUTFIT.

Hur i helvete orkar de?

Vad ska Du när Du blir stor?

Det är väl helt "normalt" att man (jag) börjar ställa sig lite frågor nu när sista terminen lider mot sitt slut...

Jag har ju jobbat på hotell i flera år och det var/är mitt första riktiga jobb. Men. Om hotellet brinner upp imorgon. Vad händer då? Ingen skulle bry sig, förutsatt att inga människor kom till skada. Jag vill arbeta för/med något som betyder något...

Har pluggat i tre år... Till personalvetare. Varför? Hm. Jag tror mig kunna göra HR-arbetet bättre än de människor jag arbetat med. Bra anledning? Näe, kanske inte.

Jag sökte till socionomlinjen för att jag "tycker om" alkohol- och narkotikafrågor. Jag kom inte in efter flera försök och min ambition är att kunna arbeta med dessa frågor från ett arbetslivsperspektiv. Min uppsats är tänkt att handla om just dessa frågor. Jag skriver för ett företag som även hintat om att det eventuellt finns en plats för mig sen när jag är klar...! Om jag skulle få arbeta för dem tror jag att jag skulle känna att jag gjorde något. Det är vidrigt med narkotika och det är skrämmande att se hur människor i min närhet antar en mer positiv syn på olika droger. Kan inte folk bara sluta?

Frågan är om det är för mig själv eller för någon annan?

Min tankegång har tidigare varit att jag vill göra något "flashigt" och då snackar vi inte IT-skills utan något glassigt jobb i en ung organisation...

Min älskade lilla lillasyster gör "något viktigt". Hon arbetar som fritidsledare och försöker guida och stötta vilsna tonåringar. Jag hade behövt någon som hon när jag hängde på går'n. Det passar henne. Men jag då? Flashigt vs. betydelse?

Det borde vara ett enkelt svar. Är det det?

Någon sa att alla jobb betyder något, mer eller mindre. Utan flashiga jobb skulle inte samhället fungera. Vilka skulle åka på incentiveresor? Vilka skulle anlita eventbyråer? Hotell? osv....

Kul. Det är väl det viktigaste. Men. Jag vill göra något VIKTIGT!

tisdag 11 september 2007

Är det livet som spelar mig ett spratt?

Det har varit en omtumlande, härlig och underbar sommar.

Något som börjar oroa mig är att det känns som om tiden börjar räknas ner...

Hur länge ska det få vara såhär? Hur länge till kan vi hålla på? Kommer allt bli annorlunda när "alla" har jobb? Vi börjar hamna där... Fler och fler arbetar 8-17... Jag orkar inte riktigt hänga ute fyra dagar i veckan (bra, tror jag...) och jag känner mig lite för bekväm. Har fyllt 25.

Har en termin kvar på uni (o nej... ja tänker inte ta en poäng mer än vad jag behöver...). Livet börjar ta form för fler och fler... Många barn har klämts fram, bröllopsklockorna klämtar på behörigt avstånd för många i min omgivning... När mamma var 25 hade hon liksom två barn på armen. Rent åldersmässigt vill jag med ha två barn på armen men psykiskt-NEJ. Får panikångest.

Hm. Jo, tiden räknas ner... Positivt? Jo, för det mesta. Men skrämmande samtidigt.

Flera vänner har/ska åka utomlands o va borta för länge. Jag måste hälsa på. Ja MÅSTE. Olika delar av världen. Sydney vs. San Diego. Det kan bara bli en resa.

Jag har aldrig haft ett behov av att göra "resan" den där back-pack-prylen har aldrig attraherat mig... Men... Har jag missat något? Borde den göras? Orkar liksom inte. O de pengarna som behövs...? Näe. Ja tror fortfarande inte att jag vill... Jag är för bekväm. Tråkig? Men jag tror San Diego ska få njuta av mitt besök. Dessutom ska jag o A bli upptäckta. Hon ska lära mig sina nyförvärvade kunskaper från hennes acting class... Det kan ju bara inte gå fel...!
Åh. Konstigt hur någon såpass ny vän kan saknas så det gör ont.

Jag borde åka innan det blir fast anställning. Åh. Jag tror att jag kommer få jobb så jävla lätt. Haha. När jag tittar på tidigare erfarenheter så..... Jo.... Visst har jag pysslat med en del o visst har jag fantastiska referenser... Men... Vad vill ja göra då??? Oj. Det är mkt ångest och rädsla som händer i värmländskans huvud.

Det kanske har hänt lite för mkt överhuvudtaget nu. Jag är dessutom, som vanligt, förbannat slö. Jag pluggar lite men disciplinen är inte den bästa...

Fast just idag känns livet lite lättare och bra än vad det gjort på några veckor.

Osammanhängande och strukturerat. Jag i ett nötskal.

lördag 23 juni 2007

Underbart!

Midsommar var UNDERBART!
Började dagen med att baka två olika tårtor. En chokladbollstårta med smält choklad och en citronsockerkakstårta med smörkräm, chokladbitar och chokladglasyr. De behövde vara lätta att bära och passa till jordgubbar. Hade svårt att välja kläder. Jag ville ju va sådär härligt somrig och snygg. Anpassade mig dock lite. Det blev en klänning (med graviditetsvarning) lila och rosa stora psykedeliska blommor, leggings och sneakers. Addade lite glamour med min guldskimrande bolerojacka i satin. I vanliga fall hade jag nog tagit en snygg klänning och högklackat.

Blev sen och missade tåget. Det gjorde inget. Mitt sällskap hade också missat tåget så vi kom lite senare än de andra.

Väl framme var långbordet uppdukat, potatisen puttrade och vi hängde upp ballonger... Tackade mig själv för rätt klädval. Torpet. Det var verkligen ett litet litet torp. Fult och schavigt. Vänta. Charmigt menar jag. Enormt stor tomt med nybyggda lyxhus runt om. Men inte på denna gård. Bara det lilla lilla torpet med utedass. Ett väldigt fint utedass med zinkhandfat och kallvatten. Helt lovely. Idel sköna människor. Alla hade med sig mat och vi delade på allt. Det dracks nubbe och skålades i plastmuggar. Stereoanläggningen spelade ragga och hiphop om vartannat. Besticken räckte inte riktigt och tallrikarna var udda. Pappersdukarna satt fast med spik och någon satt i en badenbaden en annan på en rutten stol som var på väg att ge upp. Det droppade in nya människor hela dagen. Och det var ett stort överskott av pojkar. Många var dessutom väldigt håtta! Mina nya sneakers gjorde succé bland männen, klänningen likaså. Inte för att det hade spelat någon större roll men vem fan har dött av komplimanger?

Killarna spelade fotboll och tjejerna fann varandra. Vi var på väg att diska men beslöt oss för att inte görat. Bra. Vi fegade ur och bar iaf upp allt till torpet. En kille stukade foten. Vi pratade med syster Birgitta på sjukvårdsupplysningen. Allt gick bra. Vi andra gick och badade. Jag badade inte. Orkade inte med att ha blött hår. Gick tillbaka och roddade lite inför grillningen. Grillade och eldade. Någon visade sin pyromanisida. Ägaren fick tillslut hindra honom från att låta ännu en pall slukas av lågorna. Efter grillningen hittade jag pulverkaffe och lyckan var gjord. Kokade vatten och tog fram mina tårtor och vaniljsås. De gjorde succé!

Sen var det dags to hit the dansbana. Det var lovely. Hela byns invånare hängde vid dansbanan. Det fanns gevärsskytte, tombola och grillad korv. Det var inte så mycket dans men det styrde vi snart upp. Jag buggade som aldrig förr. Sen anammade vi en gammal klyscha; Man ska sluta när det är som roligast. Sagt och gjort. Vi gick och tog sista bussen mot city. Hemma 01.15.
Min skepsis mot midsommarfirande i Farsta var helt obefogad.

O knappt en droppe regn på hela dagen. Enligt uppgift har alla mina vänners midsommarfiranden (som jag inte varit bjuden till...) innehållit regn. Så kan det gå!

Denna Midsommarafton placerar sig på Topp 3 och jag har lärt mig något om midsommarfester. Allt behöver inte vara perfekt. Allt behöver inte vara uppsyrt. Det gör inget om potatisen är överkokt. Det gör inget om besticken inte räcker. Det gör inget om man inte har en blomsterkrans i håret. Det gör inget om någon stukar foten. Det gör inget om man bara känner en person. Det gör inget om man har gympaskor. Det gör inget om det inte finns någon midsommarstång.

Livets vägar äro outgrundliga. Man vet aldrig vad som lurar bakom nästa krök.

onsdag 20 juni 2007

Egna beslut.

Läste ett inlägg hos Andreas idag... O började tänka. "- Wow tänker Du?". Nåväl. Ja kannet. Om ja villet.

Hur som helst.

Jag tycker om att vara "vuxen" att ta egna beslut. Tycka vad jag vill. Ta reda på vad jag vill. Känna som jag vill. Hata mig själv. Älska mig själv. Ta på mig själv. Leva livet som jag vill.

Ibland behöver jag dock lite guidning. O då vet mamma bäst. Mamma vet allt.
Vilka skor. Vilket tvättmedel. Vilken hårfärg. Vilken middag. Vilken kille. Vilken fest. Vilken kompis. Hon svarar alltid rätt. Hon svarar; "Sandra, vad tycker Du?" O då vet hon. Jag vet. Jag vet bäst. I mitt liv. Så har det alltid varit. Vilken tid. Vilken cykel. Vilken mat. Vilken fritidsgård. Vilken tröja. Vilka skor. Vilken kille. Vilken kompis. Jag har fått rullt förtroende från barnsben.

På gott och ont.

Jag och mamma och syster har varit ett järngäng. Vi har klarat allt. Vi har inte haft det särskilt jobbigt och hemskt. Bara tufft. Tufft att få det att gå ihop. Jag o syster har lärt oss att aldrig fråga efter något. Att aldrig kräva något. Vi har lärt oss själva. Jag har lärt mig. Jag har lärt syster. Syster har lärt mig. O vi kan. Vi kan och vi vill. Vi.

Mamma har alltid sagt; "Jag vill ge mina barn allt det jag inte fick när jag var liten". O det har hon nog. Vi fick så mycket kärlek. Fantastiskt mycket. Trots att jag kokade korv o makaroner för tredje dagen i rad till mig och syster. Trots att jag sov hemma själv om nätterna när jag var tio. Trots att mina vänners föräldrar tyckte jag var konstig. Trots att min mamma svor otroligt mycket. Trots att vi hade ful bil. Trots att vi inte fick duscha så länge vi ville. Trots att jag blev arg för att jag fick en svart stereo vid sex års ålder, jag ville ha en vit. Trots att jag fick coca cola i nappflaska. Så mycket kärlek och allt det materiella plånboken tillät. Allt mamma inte fick när hon var liten.

Jag var ju stor som liten. Jag kunde också. Jag tog ansvar. Jag fixade själv. Det är väl inte för inte fröknarna i lekis undrade hur de skulle klara sig utan deras hjälpreda när min klass gick ut. Det är inte för inte jag aldrig tar sista kakan i paketet när jag vet att någon annan kanske vill ha. Det är inte för inte jag skickar julkort. Det är inte för inte jag inte vill flytta utomlands. Det är inte för inte jag skickar namnsdagskort. Det är inte för inte jag fortfarande vill ha banantårta fast jag fyller år i jordgubbstider. Det är inte för inte jag pluggar på universitetet. Det är inte för inte jag alltid påtalas som "rationell". Inget är för inte.

Jag ville alltid vara bäst. Jag vägrade hjälpa syster med läxan för att jag ville vara bäst. Det är inte för inte syster bor i småstaden och trivs med det. Det är inte för inte hon är mer vresig och rättar sig efter andra. Tänker för lite på sig själv. Det är inte för inte jag fick panik när syster ringde och sa att hon skulle plugga på folkhögskola. Det låg en ansökan till Stockholms Universitet innan vi lagt på luren. Plugga har ju varit min grej. Ingen mönsterelev men bättre än syster. Det är sjukt. Men jag är tacksam för att jag insett att jag var dum och att syster är så jävla mycket bätte än mig. O jag låter henne vara det. För det är det hon är. Så jävla bra. Min alldeles egna syster. Bara min. Världens bästa lilla lillasyster. Hon kan bli så förbannat jävla asgrinig. Usch va jag hatart. Men. Hon är ju syster. O jag o syster kommer alltid att vara vi. Det var vi. Det är vi. Kommer alltid vara vi. Vi.

O jag har aldrig förut sett någon gråta så hysteriskt av lycka. Lyckan som sköljde över henne den där 20-årsdagen hon hade för drygt ett år sedan. Då jag med världens minsta ansträngning köpte oss två biljetter till en konsert. Tror aldrig jag kommer att se någon så glad igen. Det var underbart. Se där. Då fick jag va bäst igen. Näe. Det är inte så längre. Jag hoppas inte det. Jag har svårt att visa tacksamhet. Är tacksamhet ett tecken på svaghet? Jag kan minsann själv. Ingen välgörenhet här, tack. Låter inte så smart.

På senare år har jag ju insett att vi faktiskt var en tattarfamilj. En sån familj som jag såg ner på. Men vi var inte sämre vi. Jag trodde vi hade en "fin" familj och låtsades att vi hade det. Vi bodde ju i radhus, fick leka inomhus och hade bil. Minst lika fin som mina kompisars familjer. De med perfekt fasad. Jag var iofs hemskt avundsjuk på speciellt en familj. Det sades att de tre syskonen aldrig bråkade. Att föräldrarna aldrig behövde tjata på sina ungar. Nu vet jag bättre. Det var en fin fasad. En fasad som rasade. Så kan det gå.

Det blev spretigt. Men. Så är det. Jag låtert va. Jag behöver inte va bäst.

tisdag 19 juni 2007

Nu vet ja!

Just det. Nu kom ja på varför ja är så förbannat bitter inför midsommar (förutom det jag redan berättat om då...)...

För några månader sedan var jag på en fest med en nära vän till mig där min vän kände ngn som kände ngn. Det var en mycket märklig fest. Eller ja. Människorna var märkliga. Killar stora som HUS. Inte äckliga gymkillar med pansarkedjor och vidriga hundar. Men. STORA. Äckligt stora. Några utan underhudsfett. Jo. De bodde nog på gymet men hade också lite innanför pannbenet. Nåväl. Vi hade en väldigt rolig partykväll. Bl.a. provlåg jag lägenhetsinnehavarens sovloftsgolv made of pure glass. Alltså. Det va någon form av trapp upp till ett torn där han hade en säng på ett golv av glas. Sjukt. Ja va bara tvungen att ligga på golvet. O inte ligga som i ligga utan bara ligga på det och titta ner på de andra. Jaja. Det va som sagt kul men ja skulle aldrig komma att träffa ngn av dem igen. Våra världar krockar liksom inte.

Men så en dag...

Då ringer min väns vän som tagit med oss till den här festen och tyckte att det hade varit så trevligt så han frågar om vi inte ska följa med till Barcelona i juni. Min vän och jag funderar en stund men sen tittar vi på varann och säger; "Vad har vi o förlora? INGET!"

Vi skulle bara behöva pröjsa flygbiljett, hus hade de redan ordnat och var bara glada att vi ville komma ner....

Men så. Fick vi reda på exakt vilka datum........... Midsommarhelgen ingick i datumen.

Min vän börjar skruva på sig... O jo. Visst. Absolut. Tjena. Hon kan ju inte åka ifrån sin pojkvän på självaste MIDSOMMAR. Herre min je. Ja ska inte säga för mycket. Vet inte hur jag själv hade gjort men.... Det hade nog varit jävligt trevligt o hänga i Barca istället för Farsta på Midsommar. Dä ä ett som ä säkert.

Bitter.

Fy fan. Ja har gått o blivit bitter på äldre dar. Åh. Ja bara klagar o klagar o är ensam o är ensam.

FAN.

Kan nån be mig att rycka upp mig?

Ja cyklar längs Skeppsbron i solnedgången, hör Sophie i öronen o tänker på den härliga dejten ja va på i söndags. O ja älskart. Men. Ja kommer inte ifrån bitterheten.

Ja tror mig veta vad som ligger bakom.

Midsommar. Denna förbannade högtid. Brukar gillat o förra året va grymt. Som fan. Men. I år. Åt helvete. Det är ärligt talat INGEN som bjudit med mig. Å då vill ja poängtera att ja har faktiskt en hel del kompisar. Sjukt. Nu förväntar ja mig inte att någon ska styra upp allt åt mig men... Nåja. När ja påtalat min ensamhet har ja blivit inbjuden till diverse fester men ja har lust att bara dra nått gammalt över mig o käka lakrits o dricka cola. O kanske tom åka in till jobbet på lördag...... ÅH. Ja ä så förbannat jävla asbitter. Förlåt. Snart ä ja back on track.


TYCK OM MÄJ!

söndag 17 juni 2007

Malma Kvarn.

Vilken förbannat härlig helg jag haft! Eller snarare vi... Jag och två pojkar. Vi åkte ut i fredags em. Grundade med thaikäk på Värmdö och shoppade alla förnödenheter såsom grilloffer, alkohol och frukost. Skulle varit ute en dag men vi fick ha båten en natt till... Kände att jag kanske ville gå ut i stan på lördagen men efter ½ sekunds övervägande var beslutet om två nätter taget. Vi åkte ut till Finnhamn och hängde där på fredagen, väldigt mysigt och skönt att inte behöva göra mat på kvällen... Vaknade runt tio och runt lunch åkte vi till Malma Kvarn. Solen strålade som aldrig förr. Underbart! Lade till vid Malma runt fyra och hängde där hela kvällen. Sov i solen, löste korsord, grillade, drack vin, vann i Monopol. Vilken jävla helg det har varit! Har inte tänkt på er inne i stan många sekunder!


tisdag 12 juni 2007

Dä årner sä.

Ja sägert. Sista sommaren som student och tanken var att jag ville göra något "riktigt" något som jag kan jobba med sen.... Inte slita för skitlön på lyxhotell. No. Not this summer. Men... Tiden har gått... Jag har bra och "riktiga" extrajobb sen tidigare men de behöver inte så mycket folk under sommaren... O eftersom jag har de här extrajobben så har jag tänkt på allt från att slappa runt med vad som helst till att arbeta i butik eller kanske ambulerande eventpersonal eller åka till Norge... Jag har tänkt: "dä årner sä". För en gång skull. Jag har ju allvarliga planeringsbehov men har liksom inte orkat riktigt. Har tagit några ströpass på hotellet för säkerhetsskull...

Och förra veckan hände allt detta på mindre än 36 timmar.

Sms 1: Hej Sandra! Har Du något sommarjobb? Min syster behöver någon på sin mäklarbyrå under sommaren... ./.../

Sms 2: Hej Sandra! Har Du redan fullt upp i sommar? Min syrra behöver någon på Sverigekontoret för ett av världens största biluthyrare.../.../

Samtal 1: Hallå Sandra! Det är E från lyxhotellet. Tänkte kolla om Du har lust att hoppa in lite på bokningen här i juli?


Hur ska jag prioritera nu?

Jaja. Dä årner sä.

Ibland ä livet gött!

lördag 9 juni 2007

Chinateatern, när solen börjar gå upp, natten till 9e juni.

Rödhårig långbent värmländska dansar bredvid hipsterpojke.

Hipsterpojken: "Jag älskar Dig! ...men jag är för kort"

tisdag 5 juni 2007

Sommar.

Det är underbart att l'été äntligen är här... Däremot har jag ingen som helst lust eller ja... det blir kanske långtråkigt att inte jobba... Alla vänner jobbar eller parar sig och jag är liksom alldeles alldeles ensam... Eller ja... Men nästan. Det är tråkigt. O idag när sommarkvällen är alldeles lovely sitter ja här hemma...

Men imorrn ska ja pressa. Sol alltså. Ensam iofs.

Någon som vill leka?

Dä ska va gött o leva.

Fan.
Idag:
Snygg kompis.
Humlanhäng.
Sandyslunch.
Jobb.
Humlanhäng.
Café cooler.
Nybrokajshäng.
Cykeltur.
FBK-häng.
Prins John.
Cykeltur.
Nattmacka.

Det har varit en bra dag.

Men. Det känns inte på topp.

But WHY?

Ja örkert inte.

fredag 1 juni 2007

Fy fan för hang ups.

Ja blir så trött.

HAN som varit borta ett tag har kommit hem.

HAN är dålig.

HAN är inte bra.

Iaf inte för mig.

Nu blire Sophie igen.

FÖRSVINN.

Arbetarungen på Operan.

Så ringde han då och frågade om jag ville följa med på ballett samma kväll... Hade egentligen inte tid men det brukar ju va de spontana upptågen som blir roligast...


Det roliga var att ja liksom inte greppade var det skulle va. Han som har lite bättre koll och även varit på genrepet för Cendrillon informerade att Kunliga Operan även skulle besökas av Kungaparet och deras minsting.

Hade varit i plugget hela dagen och sedan i möten... Fick åka dit som ja var dvs ganska sliten och i jeans, matlåda och dator i väskan... På morgonen hade jag tänkt sätta på mig converse... Tackade mg själv för att jag valt pumps iaf. Det var väldigt olika uppklädningsgrad... Allt från aftonklänning till jeans och gympaskor och mest något mitt emellan. Nåväl.

Jag blir så fascinerad av sådana platser som andas så mycket... finkultur... eller... ja... ja känner mig väldigt mal placé men samtidigt hemma.
När alla satt ner kom då kungaparet med sin minsting... Alla ställde sig lite taffligt upp. Det kanske inte är varje dag man hänger med dem och har koll på hur man ska bete sig, inte ens i societeten... Jag och han skrattade lite... Ok. Nu vet jag att ballett inte längre är en aktivitet endast ämnad för societeten men faktum kvarstår. Det finns liksom i väggarna, hela känslan av att det faktiskt inte är menat för arbetarungar.

Men. Det var fantastiskt! Vi hade plats på första raden. Ja gillade att man hörde ljudet från tåskorna och såg svetten lacka på dirigents flint. Musiken, rörelserna och inte minst känslan; arbetarungen på första raden på Operan. Det var nog väldigt tacksamt och se en story jag kände igen. Allt var lite konstigt. Jag vet inte hur det brukar va men jag skulle nog sätta definitionen; knäppt. Mycket humor och galna kostymer. Loved it! Fe:n var doppad i glitter... Så himla fint. O "balklänningarna" var också väldigt fina med precis rätt snitt för personligheterna... O i pausen fyllde han i det jag inte riktigt förstod... Han är en sån gentleman. På ett väldigt bekvämt och bra sätt, inte bara för att utan för att det är naturligt. Love it! Fram för fler gentlemän!

Han konstaterade att prinsen blivit fotfetischist. Ja gillat. Jag hade dock väldigt svårt att definiera vem som var bäst när han frågade mig. Vad ska jag gå på? Rörelserna? Utspelet? Charmen? Nja. Jag vet liksom inte. Han tyckte fe:n. Ja vet inte. Ja tyckte hela upplevelsen var lovely.

Nåväl. Det var som sagt en fantastisk afton som slutade på F12. Var hemskt trött och begav mig hemåt ganska omgående... Hade gärna hängt kvar men a girl's gotta do what a girl's gotta do.

måndag 28 maj 2007

Par.

Var på en alldeles fantastiskt trevlig 30-årsfest i Småland helgen...

Det var jättetrevligt men det var ändå något som inte känder helt 100... Kom på varför, först ett dygn senare... 95% var par som i parrelation. Har inte utsatts för den situationen förut. Nu var det ingen sittande middag så jag satt verkligen inte ensam på hörnet.

Men.

Det snackades husköp, graviditeter, småstad vs. storstad, huruvida man krökte avloppsrören själv osv osv... Jag har inga problem med att för diskussioner men jag kände mig inte riktigt med på noterna...

Paret jag åkte dit med valde att åka hem på natten så jag hängde på...
Det var väldigt skönt att vakna i min säng. Men jag hade en slags obehagskänsla i kroppen... Jag är inte helt sugen på att vara där de flesta på festen var men samtidigt infann sig en känsla av tomhet... Känns fortfarande lite tomt. Vet inte om det är bra eller dåligt...

Jag lever ju det ljuva livet! Eller?

De 5% som inte var i parrelation skulle jag definiera som slackers och då menar jag inte att slacker behöver vara en negativ egenskap men i dessas fall måste jag nog tyvärr säga att det var så... Människor som tycker det är ganska gött att stämpla.
Jag=moralpredikant. Gjorde inte succé. Men. C'est la vie.

Hm. Jag säger inte att jag var ensam på festen, inte att jag hade tråkigt, inte att jag stod i hörnet- det var bara något som saknades.

onsdag 23 maj 2007

Vad är Din ursäkt?

Hittade ett dokument från tiden på spraydejt som jag tidigare skrivit om.

Fick väldigt många irriterade kommentarer på min profil.

Profilen såg ut så som följer;

Vad är Din ursäkt?

Fick en utmaning i boken "Uppdrag Singel" och var mer eller mindre tvungen att utföra en singelkryssning samt anmäla mig till en nätdejtingsajt... Så det är min ursäkt... Är inte helt nöjd med vad jag hittat här på SD (som man tydligen säger). Ska nog inte sluta hänga på sköna barer i Sthlm city trots att jag lovar mig det titt som tätt... Vad jag förstår ska detta va ganska bekvämt och man kan vara rakt på sak så...

Jag är inte intresserad av människor som gör⁄har detta:
Använder smilies. USCH.
Backslick à la Micke Svensson
Tränar för mycket
Lever på pappas pengar
Norrköpingsdialekt
"PeterJihdefrisyr"
Vitt Tigerskärp
Vita Tigerloafers
Diamantörhänge⁄n
Hänger på Hirschenkeller
Använda z som i kramiz eller puzz. USCH.

Du bör ha⁄va:
Under 30
Veta vem Du är
Veta vad Du står för
"Mål i mun"
Musikälskare
Humor
Jobb eller plugg att gå till
Över 180 cm eller kunna "bära upp" en lång tjej
Körkort
Dansant (som i att stuffa till Justin Timberlake)
Gilla Scrubs och Filip&Fredrik
Lite koll på kläder
Självdistans
Gå på konserter
Käka godis
Lagom kultiverad

Du får gärna ha⁄va:
Inflyttad småstadskille
Utan husdjur
"Ordnat" boende
Musiker


Jag är under 30, vet vem jag är och vad jag står för. Pratar och tycker lite för mycket. Ur högtalarna kommer mest singersongwriters och P3. Jag älskar sarkasm och pluggar på SU. Jag är under 180 cm men 177 cm lång. Självklart innehas körkort. Jag dansar gärna på något rnbgolv eller till PomPoms härliga mix. Ett Scrubsavsnitt om dagen gör mig glad och jag har lite koll på modefronten. Sjukt mycket självdistans och gillar bäst små, intima konserter. Cravings för saltlakrits och after eight är ett måste. Är inte jättekultiverad men jobbar på det... Jag är en småstadstjej med värmländsk dialekt och är inte särskilt förtjust i husdjur. Jag har förstahandskontrakt i stan och gillar att cykla!


Det här gör mig varm:
1. Maj
2. Värmland
3. Sophie Zelmani
4. Lillasyster
5. PomPom

Det här gör mig kall:
1. Osäkra människor
2. De som tar sig själva på för stort allvar
3. Fula skor
4. Vintern
5. Död-sill-hälsning. FY.

Så här ett halvår efter finns det vissa saker jag skulle ändra men är ändå väldigt nöjd.

Så. Är det nån som är sugen?

Livets vägar äro outgrundliga.

Så satt vi då där...

Jag, k och Hans. Hans och k är mina gamla skolkamrater. k är en av alla Johan vi hade i vår klass; k, E och Ludde. k och Ludde bor ihop. E har det nog inte gått så bra för. Nåväl.

Hans gick i min och k:s parallellklass. Han kom till vår skola på lågstadiet, tror jag. Han var väldigt jobbig, ett riktigt störigt barn som nog inte hade det så lätt alla gånger. Lite som jag. Inte heller så lätt alla gånger. Men vem fan har det? k var en av de killar som alltid var snäll mot oss flickor. Han var lite lost men retades sällan. Retades gjorde dock Hans. Jag påminner nog honom varje gång vi ses. På ett eller annat sätt. Inte för att jag vill men det blir bara så. Jag retades också väldigt mycket, för att visa att jag också kan. Jag hade ju nöjet att få vara med de snygga tjejerna trots att jag inte passade in... Jag tyckte att de som inte passade in behövde få veta det. Dessutom var jag bland skolans längsta med en vikt på 40 kg "NEJ, jag är inte sjuk" "NEJ, jag älskar godis och läsk" " NEJ, jag äter frukost, lunch, middag, kvällsmat" "NEJ, jag kräks inte" "NEJ, jag har inga bröst" "NEJ, jag kan inte äta upp mig" "NEJ, jag spyr inte" "JA, jag vill vara populär" "JA, jag vill hångla" " JA, jag vill få en ros på Alla Hjärtans Dag med RÖTT kort, inte bara gula" "JA, jag vill åka moppe" "JA, JAG VILL JAG VILL JAG VILL JAG VILL"

Barn är ju barn och barn är väldigt elaka. Men barn blir vuxna. Det måste vi komma ihåg.

Hur som helst. Jag, Hans och k. Vi har väl hållit sporadisk kontakt sedan grundskolan men häromdagen styrde vi upp ett möte. Hans har varit ute och rest väldigt länge men vi sa att vi skulle höras sist vi sågs då på juldagen. Jag vet att k bor i Sthlm men glömmer bort det lika fort...

Hans stannade en natt i Sthlm och vi styrde upp ett möte tillsammans med k. Det är så härligt med dem man inte träffat på hundra år men ändå känns som man träffade för någon vecka sedan. Jag vet väldigt lite om dem och de om mig. Jag vet knappt vad de andra sysslar med. Men på något sätt hålls vi samman.

Det diskuterades det gamla minnen och diverse uppdateringar om människor i Kristinehamn och vilka som flyttat och vilka som bor kvar. Vilka som fått barn och vilka som förlovat sig. Vilka som blivit par för att de är de enda som bor kvar och vilka som köpt hus i Björneborg. Vilka som sitter på bänken och vilka som dött.

Vi pratade så om klasserna i skolan och vilka roller vi haft... Vi konstaterade att vi måste gå på återträffen nästa år och i egenskap av kontrollfreak ska jag försöka styra upp någon form av återförfest. Som back in the days när vi hängde vid Strandjouren och åkte moppe. Eller ja. Jag tittade mest på.

Ingen av oss var särskilt populära men ingen var heller särskilt utsatt... Vi pratade om de populära. Vad har hänt med dem?

Ingen av dem har blivit särskilt framgångsrik. Så mycket kan vi säga. Inte sagt att någon av oss tre är särskilt framgångsrik heller. Men. Vi vågade oss påstå kommit en bit på väg. Vi vet vilka vi är. Vi kan ta hand om oss själva. Vi har det ordnat ekonomiskt. Vi vet att vi är värda något.

I alla fall i våra liv.

Vi vill inte ha barn just nu, vi vill inte sitta i en tvåa på Ringvägen i Kristinehamn, vi vill inte ha ett hus i Björneborg, vi vill inte åka bil vart vi än ska, vi vill inte hänga på Biljarden varje helg, vi vill inte jobba på posten, vi vill inte va förlovade, vi vill inte peka på ngn vi aldrig sett förut, vi vill inte åka på charter, vi vill inte åka till Karlstad för att gå på H&M, vi vill inte heja på alla på Systembolaget, vi vill inte åka bil till Picassoskulpturen för att äta mjukglass, vi vill inte vara trångsynta, vi vill inta sitta på bänken, vi vill inte lyxkäka på China Garden, vi vill inte titta på Lundsbergarna- VI VILL INTE. JAG VILL INTE.

Med detta inte sagt att något av ovanstående är fel. Jag avundas dem som vill och kan, men jag vill fan inte.

Jag vill dansa hela nätterna, jag vill bo trångt och dyrt i innerstan, jag vill cykla och åka kommunalt, jag vill gå på Riche, jag vill jobba med HR, jag vill vara tokkär, jag vill hälsa på nya ansikten, jag vill åka på utflykt till Grand Saltsjöbaden, jag vill ha H&M runt hörnet, jag vill kunna välja på tre Systembolag, jag vill dricka öl på Söder, jag vill käka italiensk glass på Nybrokajen, jag vill möta nya saker, jag vill lyxkäka på Lux, jag vill titta på Kungafamiljen - JAG VILL.

Vi vill helt enkelt inte bo i Kristinehamn.
Men.
Som sagt.
Vi kan ändå avundas de som vill. Och vi är ändå glada att vi växt upp i en småstad i underbara Värmland.
Vi älskar många som bor där.
Men.
Faktum kvarstår.

Inte trodde vi att vi skulle göra det vi gör idag när vi satt i den där sunkiga soffan på Bygget för hundra år sen. O visst. Vi har alla en lång väg att åka men resan ska bli mig ett sant nöje.

Jag log hela cykelvägen hem till min dyra trånga lägenhet.
Men.
Jag kommer skratta nästa gång jag betalar ockerhyran.

Fölä ä fan värte!

O funderar ni på att lämna småstan kan jag bara säga;
Gört dä ä värte!

Men kom ihåg;
Hon kan va jävligt karg och hård.
Så vass och falsk.
Så elak och stormig.
Så liten och dekadent.
Så irriterande och arg.
Så frustrerande och förbannad.
Så störande och lidande.
Så hysterisk och manipulativ.
Så bråkig och fördömande.

O visst fan gör det ont.

Men allt som oftast är hon underbar.

Stockholm åh mitt Stockholm.