Var är vi på väg?

Jag är ju en hemsk moralpredikant när det gäller knark. I alla dess former. Nästan så att jag börjar tvivla på mig själv ibland. O jag försöker göra något åt den sjuka synen bekanta har på "lite kokain". Sen får jag höra om en kompis kille. På riktigt, en kompis kille. Han hade varit vinterkräksjuk och det var dags för julfest. Han träffade sina arbetskamrater och chef dagen innan julfesten.

Kollegorna; "-Fan imorrn blire fest utan dess like"
Kompis kille; "-Näe, alltså, jag orkar inte. Jag har inte fått behålla någonting på en vecka, jag är helt matt"

Kollegorna; "-Ahmen, va fan, kom igen nu. Det är bra för magen"

Kompis kille; "-Ja alltså, festa ni men jag pallar inte"

Chefen lutar sig fram och säger "-Ehm, ja kanske inte har sagt det till Dig men jag har fixat ett gram kola till alla"

Behöver jag säga något mer?

Dramaten och Knark

Var på Dramaten och Lång dags färd mot natt. Fem bokstäver;
Å N G E S T. Ojojoj. Men väldigt bra. Välspelat. Lena Endre var strålande.

Det är lite konstigt bara. Det handlade en del om knark. O knark har varit återkommande ämne i mitt liv på sistonde. Jag förstår inte. Knark överallt.

Efter ett möte i helgen har min tro om att var och varannan knarkar bara ökat. Fan va irriterad jag blir. Sluta knarka. Börjar nu i efterhand också inse att förra årets roligaste och mest annorlunda sommardag spenderades med någon som var hög... hela dagen. Jag blir så arg, ledsen, besviken.

Sluta knarka för i helvete, ni blir förstörda. Ja lövert. Förr eller senare.

Nåväl. I will keep on moving.

Love.