tisdag 11 september 2007

Är det livet som spelar mig ett spratt?

Det har varit en omtumlande, härlig och underbar sommar.

Något som börjar oroa mig är att det känns som om tiden börjar räknas ner...

Hur länge ska det få vara såhär? Hur länge till kan vi hålla på? Kommer allt bli annorlunda när "alla" har jobb? Vi börjar hamna där... Fler och fler arbetar 8-17... Jag orkar inte riktigt hänga ute fyra dagar i veckan (bra, tror jag...) och jag känner mig lite för bekväm. Har fyllt 25.

Har en termin kvar på uni (o nej... ja tänker inte ta en poäng mer än vad jag behöver...). Livet börjar ta form för fler och fler... Många barn har klämts fram, bröllopsklockorna klämtar på behörigt avstånd för många i min omgivning... När mamma var 25 hade hon liksom två barn på armen. Rent åldersmässigt vill jag med ha två barn på armen men psykiskt-NEJ. Får panikångest.

Hm. Jo, tiden räknas ner... Positivt? Jo, för det mesta. Men skrämmande samtidigt.

Flera vänner har/ska åka utomlands o va borta för länge. Jag måste hälsa på. Ja MÅSTE. Olika delar av världen. Sydney vs. San Diego. Det kan bara bli en resa.

Jag har aldrig haft ett behov av att göra "resan" den där back-pack-prylen har aldrig attraherat mig... Men... Har jag missat något? Borde den göras? Orkar liksom inte. O de pengarna som behövs...? Näe. Ja tror fortfarande inte att jag vill... Jag är för bekväm. Tråkig? Men jag tror San Diego ska få njuta av mitt besök. Dessutom ska jag o A bli upptäckta. Hon ska lära mig sina nyförvärvade kunskaper från hennes acting class... Det kan ju bara inte gå fel...!
Åh. Konstigt hur någon såpass ny vän kan saknas så det gör ont.

Jag borde åka innan det blir fast anställning. Åh. Jag tror att jag kommer få jobb så jävla lätt. Haha. När jag tittar på tidigare erfarenheter så..... Jo.... Visst har jag pysslat med en del o visst har jag fantastiska referenser... Men... Vad vill ja göra då??? Oj. Det är mkt ångest och rädsla som händer i värmländskans huvud.

Det kanske har hänt lite för mkt överhuvudtaget nu. Jag är dessutom, som vanligt, förbannat slö. Jag pluggar lite men disciplinen är inte den bästa...

Fast just idag känns livet lite lättare och bra än vad det gjort på några veckor.

Osammanhängande och strukturerat. Jag i ett nötskal.

torsdag 28 juni 2007

Nu rullar det.

Dä ska fan va gött o leva!

O ibland äre så förbannat jävla härligt!

Kommande helg kan bli den bästa på länge.

Nöjd med livet på nått sätt.

Ja, mycket ligger i att det snart är helg och jag ska få dansa arslet av hela Reisen, mina skavsår till trots.

Det är ju Accelerator i helgen men ja tycker fan dä ä lite för dyrt.. O sen när bästa RSB är tillbaka på hemmaplan på lördag känns uni som ett fruktansvärt dåligt alternativ. Söderhäng och sen via bron och RSB mot hemmets lugna vrå!


Åh. Ja ska bli kär i en hipster!

lördag 23 juni 2007

Raderad.

Nu gör ja en Alex Schulman.

Ni åker ur min telefonbok:

August RSB
Calle Andrea
Daniel Norberg
Hans Holland
Hilton-Viktor
Jakob East
Jesper Strömstad
Jonas 7-11
Linus Europcar
Martin Riche
Micke Agnes
Philip Wallgren smögen
Richard Spray
Svara Ej-Spray-Christoffer
Tobias HET

Häppåer!

Gå ut.

Ja vill gå ut.

På krogen alltså.

Har ju varit så städad nu i flera veckor.

Ja vill dricka HåttShåtts och dansa på bardisken.

Ingen vill gå mä mig. Bakis säger de. Oruttiga säger ja.

Underbart!

Midsommar var UNDERBART!
Började dagen med att baka två olika tårtor. En chokladbollstårta med smält choklad och en citronsockerkakstårta med smörkräm, chokladbitar och chokladglasyr. De behövde vara lätta att bära och passa till jordgubbar. Hade svårt att välja kläder. Jag ville ju va sådär härligt somrig och snygg. Anpassade mig dock lite. Det blev en klänning (med graviditetsvarning) lila och rosa stora psykedeliska blommor, leggings och sneakers. Addade lite glamour med min guldskimrande bolerojacka i satin. I vanliga fall hade jag nog tagit en snygg klänning och högklackat.

Blev sen och missade tåget. Det gjorde inget. Mitt sällskap hade också missat tåget så vi kom lite senare än de andra.

Väl framme var långbordet uppdukat, potatisen puttrade och vi hängde upp ballonger... Tackade mig själv för rätt klädval. Torpet. Det var verkligen ett litet litet torp. Fult och schavigt. Vänta. Charmigt menar jag. Enormt stor tomt med nybyggda lyxhus runt om. Men inte på denna gård. Bara det lilla lilla torpet med utedass. Ett väldigt fint utedass med zinkhandfat och kallvatten. Helt lovely. Idel sköna människor. Alla hade med sig mat och vi delade på allt. Det dracks nubbe och skålades i plastmuggar. Stereoanläggningen spelade ragga och hiphop om vartannat. Besticken räckte inte riktigt och tallrikarna var udda. Pappersdukarna satt fast med spik och någon satt i en badenbaden en annan på en rutten stol som var på väg att ge upp. Det droppade in nya människor hela dagen. Och det var ett stort överskott av pojkar. Många var dessutom väldigt håtta! Mina nya sneakers gjorde succé bland männen, klänningen likaså. Inte för att det hade spelat någon större roll men vem fan har dött av komplimanger?

Killarna spelade fotboll och tjejerna fann varandra. Vi var på väg att diska men beslöt oss för att inte görat. Bra. Vi fegade ur och bar iaf upp allt till torpet. En kille stukade foten. Vi pratade med syster Birgitta på sjukvårdsupplysningen. Allt gick bra. Vi andra gick och badade. Jag badade inte. Orkade inte med att ha blött hår. Gick tillbaka och roddade lite inför grillningen. Grillade och eldade. Någon visade sin pyromanisida. Ägaren fick tillslut hindra honom från att låta ännu en pall slukas av lågorna. Efter grillningen hittade jag pulverkaffe och lyckan var gjord. Kokade vatten och tog fram mina tårtor och vaniljsås. De gjorde succé!

Sen var det dags to hit the dansbana. Det var lovely. Hela byns invånare hängde vid dansbanan. Det fanns gevärsskytte, tombola och grillad korv. Det var inte så mycket dans men det styrde vi snart upp. Jag buggade som aldrig förr. Sen anammade vi en gammal klyscha; Man ska sluta när det är som roligast. Sagt och gjort. Vi gick och tog sista bussen mot city. Hemma 01.15.
Min skepsis mot midsommarfirande i Farsta var helt obefogad.

O knappt en droppe regn på hela dagen. Enligt uppgift har alla mina vänners midsommarfiranden (som jag inte varit bjuden till...) innehållit regn. Så kan det gå!

Denna Midsommarafton placerar sig på Topp 3 och jag har lärt mig något om midsommarfester. Allt behöver inte vara perfekt. Allt behöver inte vara uppsyrt. Det gör inget om potatisen är överkokt. Det gör inget om besticken inte räcker. Det gör inget om man inte har en blomsterkrans i håret. Det gör inget om någon stukar foten. Det gör inget om man bara känner en person. Det gör inget om man har gympaskor. Det gör inget om det inte finns någon midsommarstång.

Livets vägar äro outgrundliga. Man vet aldrig vad som lurar bakom nästa krök.

torsdag 21 juni 2007

Scrubs.

Mmm. Nu har ja kommit in i en ny Scrubsperiod.

Ja hatat först när det började visas men fastnade när ja väl gav det en chans. Älskart!

Ska precis sätta mig tillrätta med Doritos, cola o filt.

Måste köpa de andra boxarna.

Ja ska gifta mig med J.D.

Önskelista.

1. Buggkurs inkl. buggpartner

2. Heldag med Lennartz inkl. framförande av Sandras sång

3. Heldag med Sven-Ingvars inkl. framförande av Fröken Fräken

4. Röd Volvo 240 Grand Luxe Touring

5. Middag med Prinsen (OBS! Carl-Philip alltså. Men bara för att han är Hertigen av Värmland)

onsdag 20 juni 2007

Egna beslut.

Läste ett inlägg hos Andreas idag... O började tänka. "- Wow tänker Du?". Nåväl. Ja kannet. Om ja villet.

Hur som helst.

Jag tycker om att vara "vuxen" att ta egna beslut. Tycka vad jag vill. Ta reda på vad jag vill. Känna som jag vill. Hata mig själv. Älska mig själv. Ta på mig själv. Leva livet som jag vill.

Ibland behöver jag dock lite guidning. O då vet mamma bäst. Mamma vet allt.
Vilka skor. Vilket tvättmedel. Vilken hårfärg. Vilken middag. Vilken kille. Vilken fest. Vilken kompis. Hon svarar alltid rätt. Hon svarar; "Sandra, vad tycker Du?" O då vet hon. Jag vet. Jag vet bäst. I mitt liv. Så har det alltid varit. Vilken tid. Vilken cykel. Vilken mat. Vilken fritidsgård. Vilken tröja. Vilka skor. Vilken kille. Vilken kompis. Jag har fått rullt förtroende från barnsben.

På gott och ont.

Jag och mamma och syster har varit ett järngäng. Vi har klarat allt. Vi har inte haft det särskilt jobbigt och hemskt. Bara tufft. Tufft att få det att gå ihop. Jag o syster har lärt oss att aldrig fråga efter något. Att aldrig kräva något. Vi har lärt oss själva. Jag har lärt mig. Jag har lärt syster. Syster har lärt mig. O vi kan. Vi kan och vi vill. Vi.

Mamma har alltid sagt; "Jag vill ge mina barn allt det jag inte fick när jag var liten". O det har hon nog. Vi fick så mycket kärlek. Fantastiskt mycket. Trots att jag kokade korv o makaroner för tredje dagen i rad till mig och syster. Trots att jag sov hemma själv om nätterna när jag var tio. Trots att mina vänners föräldrar tyckte jag var konstig. Trots att min mamma svor otroligt mycket. Trots att vi hade ful bil. Trots att vi inte fick duscha så länge vi ville. Trots att jag blev arg för att jag fick en svart stereo vid sex års ålder, jag ville ha en vit. Trots att jag fick coca cola i nappflaska. Så mycket kärlek och allt det materiella plånboken tillät. Allt mamma inte fick när hon var liten.

Jag var ju stor som liten. Jag kunde också. Jag tog ansvar. Jag fixade själv. Det är väl inte för inte fröknarna i lekis undrade hur de skulle klara sig utan deras hjälpreda när min klass gick ut. Det är inte för inte jag aldrig tar sista kakan i paketet när jag vet att någon annan kanske vill ha. Det är inte för inte jag skickar julkort. Det är inte för inte jag inte vill flytta utomlands. Det är inte för inte jag skickar namnsdagskort. Det är inte för inte jag fortfarande vill ha banantårta fast jag fyller år i jordgubbstider. Det är inte för inte jag pluggar på universitetet. Det är inte för inte jag alltid påtalas som "rationell". Inget är för inte.

Jag ville alltid vara bäst. Jag vägrade hjälpa syster med läxan för att jag ville vara bäst. Det är inte för inte syster bor i småstaden och trivs med det. Det är inte för inte hon är mer vresig och rättar sig efter andra. Tänker för lite på sig själv. Det är inte för inte jag fick panik när syster ringde och sa att hon skulle plugga på folkhögskola. Det låg en ansökan till Stockholms Universitet innan vi lagt på luren. Plugga har ju varit min grej. Ingen mönsterelev men bättre än syster. Det är sjukt. Men jag är tacksam för att jag insett att jag var dum och att syster är så jävla mycket bätte än mig. O jag låter henne vara det. För det är det hon är. Så jävla bra. Min alldeles egna syster. Bara min. Världens bästa lilla lillasyster. Hon kan bli så förbannat jävla asgrinig. Usch va jag hatart. Men. Hon är ju syster. O jag o syster kommer alltid att vara vi. Det var vi. Det är vi. Kommer alltid vara vi. Vi.

O jag har aldrig förut sett någon gråta så hysteriskt av lycka. Lyckan som sköljde över henne den där 20-årsdagen hon hade för drygt ett år sedan. Då jag med världens minsta ansträngning köpte oss två biljetter till en konsert. Tror aldrig jag kommer att se någon så glad igen. Det var underbart. Se där. Då fick jag va bäst igen. Näe. Det är inte så längre. Jag hoppas inte det. Jag har svårt att visa tacksamhet. Är tacksamhet ett tecken på svaghet? Jag kan minsann själv. Ingen välgörenhet här, tack. Låter inte så smart.

På senare år har jag ju insett att vi faktiskt var en tattarfamilj. En sån familj som jag såg ner på. Men vi var inte sämre vi. Jag trodde vi hade en "fin" familj och låtsades att vi hade det. Vi bodde ju i radhus, fick leka inomhus och hade bil. Minst lika fin som mina kompisars familjer. De med perfekt fasad. Jag var iofs hemskt avundsjuk på speciellt en familj. Det sades att de tre syskonen aldrig bråkade. Att föräldrarna aldrig behövde tjata på sina ungar. Nu vet jag bättre. Det var en fin fasad. En fasad som rasade. Så kan det gå.

Det blev spretigt. Men. Så är det. Jag låtert va. Jag behöver inte va bäst.

tisdag 19 juni 2007

Fy fan för smileys.

USCH. Va äre för fel på folk?


Vilken normal människa använder smileys o diverse äckliga uttryck?

Tacka vet ja Alex Schulman. Kunde inte sagtet bättre!

Nu vet ja!

Just det. Nu kom ja på varför ja är så förbannat bitter inför midsommar (förutom det jag redan berättat om då...)...

För några månader sedan var jag på en fest med en nära vän till mig där min vän kände ngn som kände ngn. Det var en mycket märklig fest. Eller ja. Människorna var märkliga. Killar stora som HUS. Inte äckliga gymkillar med pansarkedjor och vidriga hundar. Men. STORA. Äckligt stora. Några utan underhudsfett. Jo. De bodde nog på gymet men hade också lite innanför pannbenet. Nåväl. Vi hade en väldigt rolig partykväll. Bl.a. provlåg jag lägenhetsinnehavarens sovloftsgolv made of pure glass. Alltså. Det va någon form av trapp upp till ett torn där han hade en säng på ett golv av glas. Sjukt. Ja va bara tvungen att ligga på golvet. O inte ligga som i ligga utan bara ligga på det och titta ner på de andra. Jaja. Det va som sagt kul men ja skulle aldrig komma att träffa ngn av dem igen. Våra världar krockar liksom inte.

Men så en dag...

Då ringer min väns vän som tagit med oss till den här festen och tyckte att det hade varit så trevligt så han frågar om vi inte ska följa med till Barcelona i juni. Min vän och jag funderar en stund men sen tittar vi på varann och säger; "Vad har vi o förlora? INGET!"

Vi skulle bara behöva pröjsa flygbiljett, hus hade de redan ordnat och var bara glada att vi ville komma ner....

Men så. Fick vi reda på exakt vilka datum........... Midsommarhelgen ingick i datumen.

Min vän börjar skruva på sig... O jo. Visst. Absolut. Tjena. Hon kan ju inte åka ifrån sin pojkvän på självaste MIDSOMMAR. Herre min je. Ja ska inte säga för mycket. Vet inte hur jag själv hade gjort men.... Det hade nog varit jävligt trevligt o hänga i Barca istället för Farsta på Midsommar. Dä ä ett som ä säkert.